Farväl till Berlin av Christopher Isherwood
Ett personporträtt som speglar Berlin och som visar på den passivitet och patologiska anpassningvilja som befolkningen besitter i 30-talets Tyskland.
Så vem är huvudpersonen? Namnet råkar vara samma som författarens (Christoffer Isherwood) men detta är ett oviktigt faktum enligt förordet. Huvudpersonen är, även han, en författare som skriver på en bok som aldrig färdigställs. Men hans riktiga författargärning verkar snarare vara att infiltrera och dokumentera den Berlinska befolkningen genom sitt jobb som engelska-lärare. Han är alltså en passiv observatör som inte verkar ha några politiska åsikter eller sympatier, med hans egna ord “politisk könlös”. Han får frågan många gånger om han är kommunist, men svarar konsekvent nej.
Boken sträcker sig över flera områden i Berlin, smutsiga bakgator likväl som skinande barockvillor. C.I möter ett flertal vitt skilda själar. Svävandes förbi, ingen blir en långvarig gäst i huvudpersonens liv, ändå sätter de djupa avtryck i hans minne. Han beskriver och begrundar deras personligheter som om de vore tavlor, men precis som en tavla verkar det inte finnas mycket bakom ytan. De är silhuetter från ett svunnet Berlin. Fångat på bild med hög precision av konstnären.
Så vilka är dessa karaktärer, vars beskrivning utgör stommen i romanen? De är vilsna typer i ett döende kapitalistiskt system. Exil-engelsmän som lever på pappas pengar. Vanliga fattiga Berlinare och en judisk överklass som inte anar hur abrupt deras liv kan förstöras. Små inslag får invånarna att verka som grodor i en sjudande kittel. “Folket negligerar allt mer eskalerande polisvåld, muttrar “allerhand” och går vidare.”. Genom C.I.s ogrumlande lins skildras befolkningens anpassning till ett nytt normalläge, där krig ses som den logiska följden. ”En kvinna skrattar när en nazist håller upp en bok som heter “nie wieder Krieg” (aldrig mera krig), och säger: “aldrig mera krig! […] Vilken ide!”.
Folket negligerar allt mer eskalerande polisvåld, muttrar “allerhand” och går vidare.
Huvudpersonen gör bekantskap med en rik judisk man, Bernard, delägare till ett stort varuhus. Genom honom deltar han till slut i, vad han själv beskriver som “den judiska elitens avskedsfest”. Såklart är de intet ont anande. “Hur många gånger avgörandet än sköts upp: alla här var dömda. Den här kvällen generalrepeteras katastrofen. Det är sista kvällen på en epok”. Vad tänker C.I på i det ögonblicket? Ser han nazisternas övertagande komma? Troligtvis inte, angående Hitlers regering som bildas med Hugenberg säger han “ingen tror att den kommer överleva vintern”. Så vad syftar han på? Är det en dekadens, en verklighetsfrånvänd materialism? Under samma tid som festen äger rum genomgår regeringen en kris, men det slutar med att den sittande regeringen blir kvar. Undergången uppskjuts kortvarigt.
Berlin själv framstår som summan av alla dessa människor. Som en person i sig. Ståendes inför en stor, livsomvälvande kris. Kanske till och med döden? Prenazistiska Berlin kommer aldrig tillbaka. C.I beskriver sällan staden utifrån, men en mening talar om Berlin på vintern. “I kölden dras staden liksom samman, krymper till en liten svart punkt, föga större än hundratals andra punkter, isolerade och svårfunna, på europas enorma karta”. Ger detta en ledtråd på hur staden kommer verka under det kommande kriget? Är det vi läser en utsikt från ett bombplan, en nedsläckt stad, en måltavla bland europas andra måltavlor, berövad sin identitet och särställning?
Huvudpersonen behåller sin neutralitet och lämnar Berlin lika “politisk könslös” som han kom. C.I beskriver att, när han lämnar Berlin, ser staden ut som ett vackert fotografi. Han konstaterar att det är soligt och att Hitler styr Berlin, och att han inte kan sluta le. Därmed är hans gärning slut, han har fixerat staden och Berlinarna som de var precis innan andra världskriget bröt ut.